Kong

Tid är en bristvara, för de allra flesta, precis som för mig. Det är få saker som får mig på så dåligt humör som ett onödigt svårt spel, möjligen skulle det vara osportsliga gamers online som irriterar mig mer. Än hellre om de knappt är könsmogna och vrålar nedsättande saker om min mamma som skulle få deras egen mamma att önska att de aldrig skulle ha satt sin ynling till världen. Olika spel är tänkta att attrahera olika gamers, så är det ju, men i de allra flesta fall ligger det även ekonomi bakom utförandet. Det finns ingen (frisk) utvecklare som vill utveckla spel utan att ha en möjlighet att tjäna pengar på det. Därav finns det i regel svårighetsgrader på spel, det är ju onekligen ett beprövat koncept. Får man väl säga.

I dagarna köpte jag Trials HD på Live Arcade, ett spel som jag inte hört annat än gott om. Mycket riktigt, det var även riktigt roligt. Till en början. När jag kommit in lite längre i spelet och främst börjar sätta tänderna i de två svåraste svårighetsgraderna… då kommer jag på mig själv med att bli blixtförbannad. Finns det egentligen inga alternativa svårighetsgrader, vilket det faktiskt inte gör i Trials HD när man helt enkelt måste bemästra även dessa nivåer för att ta sig genom spelet, så är det så jävla genomruttet dumt att balansera svårighetsgraden på det här sättet. När jag för första gången möter på ett hinder på hard som tar mig ungefär hundra (!) försök vet jag fan inte var jag ska ta vägen.  Obstinat nog får det här mig att än mindre vilja sluta spela, i ett försök att vilja mästra spelet istället. Resultatet kan du säkert lista ut. Hade jag haft en ångerveck på mitt köp hade jag utnyttjat den och gett Microsoft långfingret och skrattat hela vägen ut i köket i väntan på en nybryggd kopp kaffe.

Trials HD. Brinn i helvetet, idiotsvåra spel!

Man behöver inte spela allt. Förvisso. Men vad som egentligen stör mig mest är att min spenderade tid i dessa fall känns totalt bortkastat. Kanske har man lust att bli frustrerad och spela om samma moment tvåhundra gånger i ett spel, om man är arbetslös, går i skolan eller helt enkelt har ett rätt torftigt liv. Dessvärre värdesätter jag min tid betydligt högre än så, jag tillhör heller inte någon av de nämna kategorierna. Jag spelar mer än gärna tv-spel, i ohälsosamma mängder, men det behöver ge mig något. En morot. Spel som Trials HD får mig bara att önska utvecklarna all tänkbar olycka. Kan man anklaga ett spel för att vara för svårt?

I slutet av april 2008 lanserades Grand Theft Auto IV i Sverige. Kritikerna var överlag lyriska, fullständigt överväldigade. Hypen inför releasen var enorm och spelet blev en omedelbar försäljningssuccé, inte bara i Sverige utan globalt. Jag ska villigt erkänna att även jag var förväntansfull av resultatet, både av själva spelet men äver hur marknaden skulle ta emot det hela. I båda fallen visade sig mina antaganden stämma, från mitt sätt att se på det hela. Jag förväntande mig ett actionorienterat äventyr i linje med föregående spel i serien, men till den nya generationens konsoler. Inga direkta nyheter. Därtill var jag även säker på att spelet skulle omnämnas som betydligt bättre än vad det egentligen är.

GTA IV. Helt enkelt överskattat.

Jag gillar verkligen GTA IV, ingen tvekan om saken. Däremot anser jag att utvecklarna bakom spelet, Rockstar, verkligen bara har levererat mer av samma vara. Från ett sätt att se på det hela har spelserien till och med tagit ett steg tillbaka. GTA: San Andreas innehöll fler rollspelselement, där man kunde “bygga” sin karaktär och dess indentitet på djupet. Saints Row 2 erbjuder mycket av den varan. GTA IV låter spelare bygga karaktären på bredden, snarare än djupet. Utan storyn i GTA IV vore spelet riktigt platt; åka från A till B – skjut/spräng/hämta något/någon – klart. Efter ett par timmar blir dessa moment rätt uttråkande. Allt det här har vi både sett och gjort tidigare.

Saints Row 2. På många sätt ett mer spännande och innovativt spel än GTA IV

Det är för mig en jävla gåta hur hela spelsverige, mer eller mindre, vägrade erkänna detta… som om alla råkat ut för en masspsykos. Det sakerna jag pekar på inser väl vem som helst. Flera av Sveriges främsta spelkritiker pekade på hur de blev hänförda av Liberty City och kunde ta sig speltid att hela sonika stå i ett gathörn och betrakta hur staden lever sitt eget liv. Även det här är en snuskigt förskönad bild av hur det egentligen är – allt styrs av slumpmässiga handlingar som man efter ett par timmarn även börjar tröttna på och “ser genom”. Upplever man det här vackert och levande kan man ju fan undra när denne senast öppnade ytterdörren. Idag upplever jag att diskussionerna kring GTA IV har kommit till den punkten att kritiker faktiskt har börjat uttala sig om spelet som att det faktiskt inte är så bra som många tidigare har påstått. Är det meningen att våra svenska spelkritiker faktiskt har för avsikt att leverera subjektiva bedömningar av diverse tv-spel, början då för fan att göra det! Besluta inte på förhand hur bra/dåligt ett spel faktiskt är och plagiera inte andras recensioner/åsikter. Alldeles för många recensioner i Sverige följer samma linje, har du läst en har du läst alla. Oftast. Spelsverige behöver fler rebeller när det kommer till journalistiken. Tobias Bjarneby pratade om detta i ett avsnitt av Spelradion i samma veva som de blev en del av Level. Jag kan inte annat än hålla med. Dessvärre ruvar hans eget stall på ett par av dessa begåvningar.